Solna

Skulle på middag i Solna på lördagkvällen, så då passade det ju bra att äntligen våga sig iväg från Verket och köra ett sent eftermiddagspass på Klättercentret i Solna!

Det började bra och jag var extremt nära att flasha en svart - men ganska snabbt kändes det tungt och jag insåg att just den svarta nog bara passade mig. Jag var svag och hade inget drag! Måste bli starkare helt enkelt. Får bli mycket styrketräning i jul.

En okänd person kom fram och frågade om det är jag som är Pippin. Kim hette han, och sa att han gillar att läsa den här bloggen! Jätteroligt! :-)

Tyvärr glömde jag kameran så det blev inga bilder.

Bättre

Körde utan piratlapp - ögat är bättre, men jag fick springa och droppa ett par gånger när det kom för mycket krita. För övrigt kändes det riktigt bra! Var till och med nära att göra en svart. Det var jätteroligt att träffa Misse, Rikard och alla andra :-)

Rikard var i jättebra form; gjorde ett par vita, och flashade denna svarta, med ett leende på läpparna.


Inte riktigt lika lätt gick det för Misse, men efter ett par försök satt den.

Stegen är inte där man tror att de är

Mitt öga får gärna börja blinka ordentligt nu. Resten av ansiktet börjar se okej ut, men just blinkningsfunktionen verkar ta tid på sig, vilket gör att ögat blir väldigt utsatt för skräp, vind, kyla osv. och lätt blir irriterat. Försöker intala mig att man faktiskt kan se cool ut med piratlapp.

Den enda film där Daryl Hannah varit cool...

Mindre coolt blir det dock med fotplaceringar när man klättrar med lapp. Stegen är inte där man tror att de är! Man sätter ner foten på det steg man ser - och så visar det sig att det är en decimeter kvar! Oerhört bisarrt. Och det blev flera riktiga fjantfall... Tydligen behöver man två ögon för att göra korrekta avståndsbedömningar.

Körde ett kort lunchpass på 40 minuter. Känns okej i kroppen. Känner mig stark ibland.

Börjar vakna

Åkte till Verket på eftermiddagen. Träffade bl a Rikard och Patrik - jätteroligt :-) Det kändes hyfsat bra i kroppen, musklerna börjar vakna! Flashade några röda i alla fall. Men framför allt är den allmänna piggheten markant, och det är så otroligt skönt.

120

Från 89 till 120 (Hb) på fyra veckor, utan blodtransfusion eller sprutor! Det måste väl nästan vara REKORD? :-)

Körde ett kort lunchpass i tisdags, för att testa. Kändes okej, men jag var svag. Ser verkligen fram emot att kunna börja träna ordentligt, utan att känna mig svimfärdig, trött eller illamående för ingenting - vilket jag gjort i säkert ett år.

Ansiktsförlamningen blir långsamt bättre, men tyvärr tar ögat längst tid på sig - och krita svider extra mycket i ett öga som inte kan blinka själv. Får kanske lov att tejpa ändå, när jag klättrar.

Live long and prosper

Blev sjukskriven november ut, så jag har vilat upp mig bland annat genom att frossa i Star Trek, som ju är hysteriskt underhållande. Kombinationen av taffliga effekter, monster, dräkter (jag gillade särskilt när de beamade upp en pudel med horn, iklädd orange ryamatta) - och att skådespelarna ändå tar det hela på största allvar, är helt oslagbar. Och Spocks sarkastiska hånande av den mänskliga arten - underbart. "Adrenalinkörtel? Det låter irriterande, försök få den borttagen".


Vilande och rymdeskapism har gjort att jag nu mår mycket bättre. Ansiktet är lite mindre snett. Det går framåt - långsamt. Men framför allt: jag har blivit så vansinnigt pigg av mitt nya blodvärde (som kroppen höjt utan blodtransfusion!). Jag har inte varit så här pigg på flera år! Är det så här det ska kännas? Det är som om inget kan göra mig trött längre! Jag känner mig dopad! Ge mig en backe! Ge mig hantlar! Inget gör mig trött! Latmasken is long gone!

Nästa vecka börjar Pippins comeback, och den här gången på riktigt :-D Nu, ni! Jag är så klättersugen att jag i princip svävar fram. Ska bli så roligt att träffa alla igen! Åh.

Berusad sjörövare, snart på Verket

Jaha, då var det nya krämpor att förhålla sig till! Lördagen tillbringades på akuten. Halvsidig ansiktsförlamning! Ska tydligen gå över av sig själv, men kan ta tid - är tydligen mer obehagligt än allvarligt... Snart dyker Pippin upp á berusad (man verkar ju berusad när man inte kan prata ordentligt) sjörövare (kan inte blinka, så ögat måste skyddas medelst piratlapp) på Verket, för KLÄTTRA går ju!!!

Dessutom upptäcktes något som kanske kan vara lösningen på den latmask, som jag skrivit så mycket om här i bloggen, och som jag utan större framgång försökt bekämpa med ren viljestyrka. Min latmask har troligen samband med mitt Hb-värde, som ligger på blygsamma 89! Normalt värde är tydligen 117-153. Så nu får man ta reda på vad det beror på, men jag kan i alla fall konstatera (finns mycket att googla när man sitter med sitt provsvar, med 30 poster bestående av skumma förkortningar, framför sig...) att jag har normalt på trombocyter och vita blodkroppar...

Puh

Om man sitter på jobbet med halsduk, och har ett element blåsandes på högsta effekt, och stängd dörr för att få bastueffekt, men man ändå fryser - ja, då ska man kanske ta det som ett tecken på att man ska åka hem, inte till Verket för att klättra. Det gjorde dock inte jag. Jag åkte till Verket. Körde en timme, men det var minst sagt tungt, pulsen var på 180 konstant, det svartnade för ögonen, blabla.

Träffade Daniel och Rikard - alltid roligt att se dem. Men som sagt, det blev inte så långvarigt. Misse hade redan klättrat, tidigare under dagen.

Tråkigt att jag inte hann träffa Lotta - om hon kom. Fick ett mail idag om att hon funderade på att klättra lätt ikväll. Hoppas hon gjorde det och att det gick bra! Det är så tråkigt med hennes nyckelbensskada! Alla som läser det här måste skicka goda tankar till Lotta, så att hon snart är tillbaka.

Trevlig lördag

Fortfarande lite krasslig, men åkte och klättrade ändå. Som sagt - det är bara att bita ihop, om det ska bli något av det här. Det tog ett tag att värma upp, men kroppen kändes lätt, och det märktes ändå att detta var tredje passet på en vecka - på ett positivt sätt.

Och eftersom Rikard, Daniel och Misse var där, blev det ett väldigt trevligt pass!

Misse var mycket belåten över att han vägde ovanligt lite. Han tog det dock lugnt med klättringen, och Daniel mumlade något om att Verket borde utöka idén med specialboulders och inte bara ha juniorboulders, utan även seniorboulders.

När Misse såg bilden nedan blev han stormförtjust, eftersom han tyckte att han såg så utmärglad ut. Den måste du lägga ut, ropade han.

Bara att bita ihop

Jaha, förkyld igen... men lite bättre idag, så jag tänkte att jag åker och klättrar ändå. Annars blir det ju aldrig någon klättring! Är det inte förkylningar så är det nackspärr eller diverse andra krämpor. Vad fan!

Det kändes helt okej, och jag vågar ta ut rörelserna mer även om nacken inte är 100%. Var ett grepp från att göra en svart, och det kändes lätt och bra. Väldigt roligt! Om man nu bara kan få ha lite regelbundenhet så kanske styrkan äntligen kan komma... jag längtar.

Klättrade lite med en mycket trevlig - och stark, vilket är väldigt inspirerande - tjej som heter Linda Hammarström.

Sen kom Fredrik Andersson, som jag inte sett på... flera år. Trevligt! Han sa att han inte heller får någon fason på sin comeback, men det såg i alla fall väldigt lätt ut när han värmde upp på svarta.

Hade en känning i ljumsken innan, som jag drog till i slutet av passet, så jag fick halta hem. Men som sagt: det är lika bra att inse att man alltid kommer att ha ont någonstans, gammal som man är. Bara att bita ihop, om det ska bli någon comeback att tala om! På det hela taget var det ett trevligt och positivt pass. Nu, tillbaka till arbetet...

...

Musiklyckorus

Har varit i ett musiklyckorus i snart ett dygn - efter Massive Attacks konsert. Det var MAGISKT! Men jag ska väl tillägga att jag är ett stort fan, sen 15 år tillbaka. Aftonbladet och Expressens recensenter var förstås föga imponerade och berättade att triphopen minsann är stendöd, och att de som gillar triphop dessutom dansar töntigt. Det må vara hänt - JAG ger konserten en femma, och att döma av mina fellow töntar på tunnelbanan hem var jag inte ensam om att känna så. Det var längesedan jag var i ett lyckorus som varade så länge. Det är nästan så man vill dra till Oslo och se dem en gång till.

Alltså: det blev ett klätterpass i post-Massive-Attack-rus, och det gick riktigt bra, trots att jag saknade mina klätterkompisar. Nacken känns okej nu men jag försöker ändå ta det lugnt och inte göra några hastiga korsningar. Började köra på icke-branta svarta, och det kändes bra, kom ganska långt på flera! Längtar så efter att bli STARK...

Skönt lunchpass

Var tvungen att muntra upp mig med en timmes lunchpass - och ett par nya klätterbyxor, eller rättare sagt shorts. Det var SÅ otroligt skönt att klättra. Alla tankar bara försvinner när man klättrar. Tog det lugnt (är fortfarande rädd om nacken), alltså klättrade extremt långsamt och lätt, men hade hög puls hela tiden så det blev intensivt ändå, och kanske lite uthållighetsträning, hör och häpna. Nedan: dagens outfit (nya shortsen!). Gissa min favoritfärg...

Lycka...

... är när man haft jätteont i fem dagar, och smärtan sen försvinner! Har haft extrem nackspärr, sådär så varje andetag gjort ont. Men så gick det över, och idag kunde jag klättra! Det var helt underbart. Klättrade väldigt långsamt och kontrollerat, och kände ingen smärta alls! Men jag måste uppsöka sjukgymnast eller liknande och se till att stärka mina nackmuskler så det inte kommer tillbaka.

Bortsett från den totala lyckan att få röra på sig igen och inte ha ont, så var det ett enormt trevligt pass! Misse, Rikard, Daniel - och Jenny B var där! Det var enormt roligt att se henne - och hennes mage - det var längesen! Passade väldigt bra att klättra med henne eftersom jag var tvungen att ta det lugnt, och hennes rörlighet är ju av naturliga skäl en aning begränsad.

Förutom cykling försöker Misse se till att hålla 40-årskrisen i schack genom att se ut som en trulig tonåring på varenda bild ;-)

Min stackars nacke

Lördagspass med Misse, mycket trevligt och intressanta diskussioner som alltid :-)

Även idag fick det tyvärr bli nackspärrshalsduk för min del. Inte så smart att köra med nackspärr, men jag ville ju så gärna klättra. Försökte köra lugnt och kontrollerat, men nu sitter jag här och kan knappt röra mig... förhoppningsvis släpper det snart.

Helt okej

Dagens pass kändes helt okej. Lite tungt i början, men sen flashade jag alla röda jag provade! Började känna på svarta, men det kändes betydligt tyngre. Nåväl.

Daniel var där, och kom och gav beta på olika svarta problem. Roligt att se honom, det var längesen! Själv är han i bra form, men känner av en armbåge. Just när jag skulle gå kom Rikard, det var ju lite misslyckat, men jätteroligt att se honom också! :-)

Det är förresten tio år sedan, exakt, som både Rikard och jag började klättra! På samma klippklättringskurs i Tunaberg, oktober 1999. Med kilar och allt. Jag övade på åttaknuten (?) flera dagar innan kursen, så jag skulle slippa skämmas över att inte klara DEN i alla fall. Och det var väl ungefär det enda som gick bra. Jag kände mig oerhört malplacerad bland alla händiga frilufts- och matsäcksproffs. Men ett par dagar efter kursen hade jag köpt skor, sele och kritpåse och begett mig till Verket. Lyckan var total.

Andra andningen

Såg två avsnitt av "The Twilight Zone", och gick sen och körde ett kort styrketräningspass i gymet. Pullups, bänkpress, rodd, mage - och lite häng i greppbräda. Kände mig ganska svag. Nästan ett år har gått sen den här bloggen startade, och comebacken är ju inte mycket att hurra för! Lite beroende på krämpor, som gjorde att jag inte klättrade under sommaren, men nu är krämporna i stort sett borta. Jag inser dock jag nog måste ha ett MÅL. Något att sikta mot. Som är rimligt, och motiverande. "Att bekämpa latmasken" kommer inte att fungera - ty min latmask bekämpas endast om jag strävar mot något. "Hålla kroppen i trim" är på tok för diffust. "Ha roligt". Nej, det passar inte min personlighet. Hm...

Dagens outfit: nackspärrs-scarf

Åkte till Verket tidigt och hängde på låset (eller rättare sagt, satt ute i det underbara höstvädret och solade lite medan jag väntade på att klockan skulle bli 10). Patrik var också där tidigt, skönt med sällskap! Han körde dock mest i tunneln.

Patrik förbereder inför en 7b+onsight... som gick som på räls!

Ingela Nilsson, på väg tillbaka!

Sen kom Misse, roligt!

Själv lyckades jag slå i ett finger i ett gigantiskt grepp, AJ! Alldeles svullet. Kunde dock fortsätta klättra. Dessutom hade jag nackspärr, vilket är förklaringen till att en lila halsduk var en del av dagens outfit. Bortsett från detta så kändes det riktigt bra! :-)

Krita

Var till Arcteryx på lunchen, och köpte krita (kritblock, det måste vara kritblock!) av Simon Brismo. Alltid roligt att se honom :-) Man blir liksom inspirerad direkt, att klättra mer! Börja träna på riktigt igen. Bli bra!

Själv sa han dock att han tog det lite lugnt för tillfället, och inte var i så bra form. (Men det skulle inte förvåna mig det minsta om han ändå är bättre än de flesta).

Trevligt lunchpass

Är egentligen inte frisk än, men jag kunde inte låta bli att åka till Verket för ett snabbt lunchpass. Tog det riktigt lugnt, körde på blått och rött. Tina och Cinija (rätta gärna stavningen) var där, trevligt. Skönt att slippa köra ensam! De tränar tydligen fem dagar i veckan. Imponerande! Men så var det ju de första åren för mig också.

Kroppen kändes riktigt bra i början, men jag blev snabbt trött. Hoppas jag är piggare nästa gång.

Tråkigt

Sjuk - så det blir ingen träning idag. Tråkigt :-(

Falling Down

Idag när jag skulle åka till Verket tog det 30, alltså TRETTIO minuter att åka tunnelbana från Stadion till Slussen. Tåget stod stilla. Åkte lite. Stod stilla. Åkte lite. Föraren informerade om vad som var fel, flera gånger, men ett ungdomsgäng på tåget pratade och tjoade så högt, att det var omöjligt att höra.

Och jag förstår inte. Om någon kan förklara för mig, så vore jag evigt tacksam. Att förstå är ju att förlåta. Om man sitter i ett tåg, som står stilla i en mörk tunnel, och tåget åker tio meter, och sen står stilla i fem minuter, och sen åker tio meter, och står stilla i fem minuter, VILL MAN DÅ INTE VETA VARFÖR? Vill inte alla det? Jag vet att de flesta andra är bättre än mig när det gäller att njuta av ögonblicket, men vill man inte veta, ändå? Även om man njuter? Eller njuter man av själva ovissheten? Eller märker man inte att en resa som normalt tar 8 minuter plötsligt tar 30?

Hur som helst - efter att förarens tredje meddelande överröstats av detta obegripliga gängs sorglösa tjoande, så hände något underbart. Jag skrek! Äntligen hände det! Det som jag så många gånger önskat att jag skulle våga, men aldrig gjort. Jag skrek MEN KAN NI HÅLLA KÄFTEN SÅ MAN HÖR VAD HAN SÄGER!?????? Det var inget mindre än Falling Down. Jag var Michael Douglas! Det blev knäpptyst i hela vagnen i några sekunder, sen började någon i gänget härma mig och säga "ojojojdå vad upprört det blev", men de blev betydligt tystare, och själv uppfylldes jag av ett lugn och en lycka som gjorde att jag ovanligt sansad klarade av resten av denna resa.

Väl framme på Verket körde jag ett intensivt pass på en timme, på blått och rött. Det var tråkigt nog ingen där jag kände. Kroppen kändes okej. Fingret kändes av ibland, och jag har lite nackspärr, men inte så farligt.

Klättring igen

Åh, så skönt att klättra igen. (Hur många gånger har jag skrivit det?). Klättrade lätt en dryg timme, och det kändes över förväntan! Patrik var där, det var roligt att träffa honom.

Sen kom Misse för att köra campus! Han var på strålande humör, förmodligen för att han sluppit iväg från någon jobbkonferens med livet i behåll.

Misse körde alltså campus. Han har ju fortfarande känningar i höften.

Jag gjorde pullups i "ribbstolen" bredvid. Titta så glad man kan bli av det!

Sen gick vi upp och tränade lite allt möjligt på övervåningen. Misse såg ut så här, efter att ha gjort 14 pullups, vilat, och sen gjort 10:

Gammal man gör så gott han kan!

Nåväl, ett väldigt trevligt pass och det kändes som sagt bättre än förväntat med tanke på att jag klättrat tre gånger på tre månader. Får dock se hur det blir med klättring nästa vecka, det är massor att göra på jobbet och jag har alldeles för lätt att bli utmattad. Men Pippins comeback del II är på gång!

Styrketräning och reklam

Idag blev det i alla fall lite styrketräning, alltid något! Men nu är hösten här, och nu fortsätter Pippins comeback ;-) Nästan alla krämpor är borta, så nu är det bara att köra.

Tänkte också passa på att göra lite reklam:

http://www.lindasfilosofi.se

Tillbaka på Verket

Tillbaka på Verket, efter två månaders klätteruppehåll! Det gick över förväntan, men underarmarna värkte hysteriskt direkt, och huden brände som eld...

Träffade Misse i Sickla innan, det var roligt. Tyvärr gjorde han illa sin höft igen alldeles i början av klätterpasset. Den hade varit nästan bra ett tag. Tråkigt :-( Hoppas det inte är så allvarligt. Han stannade dock kvar och körde campus. Sen sa han de hemska orden "det blir nog klätteruppehåll i två månader nu", vilket gjorde både mig och Moritz mycket oroliga. Verket utan Misse? Hur ska det gå? Nej, så får det inte vara.

Moritz gjorde förresten en kuslig imitation av min gamla gymnastiktränare... Jag var den lataste gymnasten, hon fick alltid stå och räkna mina armhävningar och situps eftersom jag försökte fuska. Latmasken, var det. En del av min personlighet? Efter klättringen gjorde jag 2 pullups i rad - och sen en enarmslåsning! Ha!

Att fastna under skivstången

Tränade styrketräning idag, puh. Trodde att jag lade på 25 kg på skivstången (hånskratt undanbedes), och kroknade under tyngden. Klarade en gång, men sen på nästa rep, då gick det bara inte, men jag var ensam i gymmet så på ren viljestyrka var jag tvungen att lyfta upp eländet en liten bit så jag kunde ta mig ur det hela med livet i behåll. Då såg jag att det var 35 kg jag hade lagt på, så jag behövde alltså - relativt sett - inte skämmas fullt så mycket. För övrigt kändes det skönt att lyfta lite skrot. Hängde också lite i fingerbrädan.

Lotta har ju varit i Sydafrika i några veckor, fick en reserapport idag, roligt. Tråkigt nog kände hon av sin gamla nyckelbensskada under hela resan, men lyckades ändå göra en 7B och ett gäng 7A, varav en flash! Bra gjort.

Misse har förresten startat en blogg, det ni! För att komma till rätta med fyrtioårskrisen:
http://40-rskrisen.blogspot.com/

Saknar mina klätterkompisar, det ska bli roligt att komma igång och klättra med dem igen till hösten, när mitt finger förhoppningsvis är bättre.

Vila

Har inte klättrat på en månad, mest för att låta krämpor läka ordentligt, men också för att det varit så mycket annat, med lite specialprojekt - och en filosofikonferens i Holland! (På riktigt. Bilden nedan antyder kanske att jag skojar, men jag tyckte bara att det var roligare att fotografera gäss, än filosofer).

Har dock försökt träna lite sporadisk styrketräning för att inte tappa allt. Nu är det äntligen semester, men det blir troligen mer tennis än klättring!

Stöd

Sådärja! Med lite stöd, så kändes allt mycket bättre! Knäskyddet (eller vad man ska kalla det) nedan, var rent magiskt. Det gjorde inte alls ont! (Hm, får se hur det känns imorgon bitti...). Fingrarna känns fortfarande, men med tejp kändes det mycket bättre. Skulle förstås ha tänkt på det här för länge sedan.

Det visade sig snabbt bli ett enormt trevligt träningspass. En efter en dök de upp: Misse, Lotta, Rikard och Daniel! Så roligt att se alla igen, det var ett tag sen.

Svaproblemet nedan väckte stort intresse. Daniel försökte förtvivlat få oss att sluta, genom att fälla sarkastiska kommentarer (Kom igen nu, det ser inte bra ut och det är inte bra heller! Ni skulle bara veta hur ni ser ut!), men detta tycktes snarast stärka motivationen hos framför allt Rikard och Misse.

Nästa gång blir det klättring ute, för jag åker snart till landet. Ska bli roligt.

Det är så roligt att klättra

Åh Gud vad underbart att klättra igen!!! :-) Vaknade och kände mig som ett barn på julafton. Klättring är verkligen bland det roligaste som finns. Åkte till Verket tidigt, trots att det var strålande väder ute. Blå himmel, strålande sol, men ändå ganska svalt - perfekt klätterväder med andra ord... (titta vad solen strålar, bilden nedan...)

Dels kände jag att det inte var någon idé att åka ut, ifall krämporna skulle göra en snabb återkomst och göra det omöjligt att klättra, men sen hade jag en massa annat att göra i eftermiddag. Träffade Clara G, som sa att när man klättrat tillräckligt många år, så får man lov att vara inne en vacker söndag. Men visst kräver inomhusklättring en sådan här dag ett visst mått av rättfärdigande, både inför sig själv och andra...

Hur som helst: jag hade inte klättrat på 2,5 vecka, dels pga krämporna (men såg på 8a att det finns någon som klättrar hårt med bara ett ben, så jag ska nog sluta tjata om mitt knäveck) och dels pga en veckas salmonella. Hur skulle det gå? Fullkomligt strålande! Jag var skitstark! Vilket tyvärr tyder på att det är bättre att vara lätt än vältränad... relativt sett alltså. Knävecket är bättre men jag har ont i fingrarna, lite som när jag var nybörjare. Får kanske börja äta fiskoljekapslar igen?

Tråkigt att ha ont

Första klätterpasset på en vecka (om man räknar bort Orminge). Hade ett särskilt upplägg: klättra extremt långsamt (för att ha kontroll på alla krämpor, inte göra något förhastat) på blått och rött - och klättra ner, inte hoppa. Allt för att skona framför allt knävecket, men även nacken och onda fingerleder. Kändes som ganska bra träning, blev väldigt trött i alla fall. Det är dock tråkigt att ha ont.

Misse kunde inte klättra vare sig igår eller idag, så jag åkte - med viss bävan - själv. Den här gången hade jag dock tur, och hittade trevligt sällskap. Kunde bidra med lite tekniktips till en hästsvansförsedd nybörjare, det var roligt.

Orminge: Lottas eleganta Fag burn-kross!

Egentligen var det rent bedrövligt. Jag åkte ut med vetskapen att jag inte skulle kunna klättra särskilt mycket med mitt onda knäveck (kan inte böja benet!), men tänkte att lite träning lär jag väl få ändå. Icke! Jag kände en enda gång på Fag burns (7B) startmove - och fick en ordentlig nackspärr, sådär så jag inte kunde vrida på hvuudet över huvud taget. Ingen klättring alls, med andra ord... Men det var ändå en trevlig dag. Lotta, Rikard och jag var först ut vid branta väggen i Orminge, och Fag burn blev alltså det första problemet vi körde på. Några hundar kom förbi, det var roligt.


Både Lotta och Rikard såg stabila ut, men kände att de behövde lite ordentlig beta.

En stund senare kom då äntligen betamaster - Mr Macarena. Han vet allt om hur alla gjort alla problem, det är fantastiskt. Underligt nog vände detta senare under dagen till en sorts backlash, kallad "dissamisse.com", där alla konsekvent vägrade att göra som han sa. Nåväl. Lotta gjorde snart Fag burn - ruskigt lätt! Det såg ut som om hon klättrade på en 6A! Otroligt imponerande, och väldigt roligt!

Misse - och Misse!

Misse körde lite på sin skräckboulder, White Trash (7B) (jag spottade honom på den en gång för många år sedan, och sviterna från den bristfälliga spottingen har inte bara gett honom ett ordentligt ärr på ryggen utan framför allt i själen). Jag känner dämonerna komma, ropade han med sprucken röst. Ska han någonsin få göra den?

Lite senare dök Arne T upp, för dagen klädd i ett mer preppyinspirerat klättermode.

Sen blev det dags att köra på Wong Sai (7B+), dock utan några större framgångar för någon i sällskapet. Antar att tröttheten - men även dissamisse.com-tendenserna - började göra sig gällande.

Därefter kördes det på Skinny Puppy (7A+). Rikard gjorde den till slut, bra gjort! Arne T gjorde allt utom de två första moven, två gånger (?). Jag trodde att han gjort hela, båda gångerna, men han hoppade ner och undrade varför det var sådant ståhej.

Misses fru Fia och yngsta dottern Klara kom förbi också. Fia lovade att försöka ta reda på vad det är för fel med mitt knäveck, väldigt snällt (hon är sjukgymnast).

Ytterligare ett gäng var där, och de hade en enormt fin hund med sig, blandras som hette Airi, och som var väldigt fokuserad på Lottas pannkakor.

Som avslutning visade jag Lotta lite andra delar av Orminge, hon hade nämligen bara sett branta väggen, och vi hade parkerat alldeles vid den. Jag insåg, när vi gick genom skogen, att jag faktiskt aldrig gått på de där stigarna utan Misse! Flera gånger hade jag verkligen ingen aning om var vi var, och gick på måfå, för jag har dåligt lokalsinne på riktigt. Det blev nästan så att Lotta fick hitta vägen tillbaka! Hur som helst, en väldigt trevlig dag i trevligt sällskap, men lite snöpligt förstås att inte få klättra alls.