Brudberget

En riktigt härlig dag på Brudberget, med Misse, Rikard, Lotta och Daniel! Strålande sol, men ändå svalt i skuggan och ganska bra friktion. Vi var alla mycket entusiastiska, möjligen med undantag av Daniel, som var en smula skeptisk.




Huden tog dock totalslut alldeles för fort, och mina små krämpor i ben och ett finger gjorde att jag fick strunta i vissa saker, men det var enormt trevligt ändå. Det började jättebra, värmde upp med att göra Sötnos (ca 6B/C) och Baggawaghita (6C).

Ovan: En riktig man, 7A. Lotta, Daniel och Rikard gjorde den, Misse och jag fick inte riktigt till det.

Rikard ville köra på Slap that fat bitch (?) men fick inget gensvar. "Kallt och obehagligt" var ett omdöme, nämner inga namn.

Misse fick dock revansch på klassikern And God Pulled the Trigger, 6C+, som han gjorde långt före alla andra, och dessutom väldigt kontrollerat. För min egen del dök gamla arga prestationsdämoner (jag väljer att stava som Bergman) upp - det kändes ju så lätt och jag hade handen på "Greppet" flera gånger, men det gick fan inte! Jag blev JÄTTEARG och var tvungen att gå iväg och skämmas (och dricka upp Misses kaffe).

Efter God pulled drog Misse med oss till "Den flygande svensken", en fyra som han blir galet lycklig att få göra. Han repeterade den säkert tjugo gånger, och var till slut så uppspelt att han dansade (och sjöng) på stället. Vi andra var måttligt roade.


Det var ett annat gäng där också, med några unga killar. Nedan en bild på en kille som heter Daniel, som till sist lyckades göra Baggawaghita.

Lotta såg oerhört stabil ut på Inflamed Feelings 7B - om hon bara hade haft huvudet med sig de första försöken, så hade hon gjort den hur lätt som helst. Det får bli nästa gång.

Dagen avslutades vid Crossroads 7B.

Det såg bra ut för Daniel, men det visade sig att han lider av någon sorts blödarsjuka: hans händer slutade aldrig blöda!

Sammanfattningsvis: en enormt trevlig klätterdag, även om jag till min förskräckelse måste inse att prestationsdämonen alltså inte är helt bortjagad, den dyker upp när jag minst anar det, och måste hållas i schack!

Inte utan mina klätterkompisar

Tänkte köra ett kort, intensivt eftermiddagspass på Verket, eftersom jag var upptagen på kvällen. Det var dock häpnadsväckande tomt i hallen, och det var enormt tråkigt att köra ensam! Snudd på omöjligt. Latmasken var värre än någonsin och det kändes omöjligt att ta i. Dessutom gjorde det ont lite överallt. Nej, ett ruskigt dåligt pass! Blev dessutom tillsagd när jag värmde upp på blått: "DET DÄR STEGET FÅR DU INTE STÅ PÅ!". Nej, det var absolut sista gången jag klättrade ensam, på en sådan tid.

Varmt och skönt på Verket

En gång i tiden var Misse och jag riktigt hardcore och körde utomhus i de mest extrema förhållanden, samtidigt som vi hånade alla som tränade inne när det var plusgrader. Nu är dock rollerna omvända: det ska helst vara soligt och behagligt ute, för att vi ska iddas ge oss ut. Så när termometern i morse visade fem grader, och Misse sms:ade att det snöade (?) ute i Orminge, bestämde vi oss för att köra på Verket. Det var väldigt lite folk - troligen för att alla andra var ute.

Patrik var där med sin lilla dotter Josefin, som verkar vara ett exemplariskt barn - hon sov nästan hela tiden. Det var väldigt trevligt, ända till han och Misse satte igång med en animerad diskussion om gagballs. Fråga mig inte vad det är.

En annan sak som gjorde en lite illa till mods var alla problem där man skulle klättra nedåt och hänga upp och ned.

Jag var som vanligt trött och lat, och Misse fick skälla på mig flera gånger, men jag var ändå stark i kroppen, många problem kändes lättare än någonsin. Gjorde en svart teracotta, helt plötsligt var sista movet busenkelt, med en heelhook.

Sen gick vi och fikade i gallerian, och försökte shoppa, men det gick dåligt. Vi träffade dock världens mest kunniga jeansförsäljare på Best of Brands, han verkade kunna allt om alla jeans som någonsin funnits, fascinerande.

Vett och etikett gällande andras kritpåsar

Tillbaka på Verket efter en dryg vecka på landet. Misse och jag var båda trötta, så det blev ett ganska behagligt pass. (Det vill säga, Misse orkade inte göra något åt min latmask). Trots trötthet och huvudvärk kändes det dock riktigt bra i kroppen.

Trevor undrade om Misse hade köpt klippkort på solariet, men faktum är att han varit i Alperna en vecka, och tydligen latat sig alldeles enormt.

Lotta klättrade rep med sin syster, men kom sen och bouldrade, lyckligtvis (vi behöver Lotta som inspiration).

Hon hade med sig en ickeklättrande kompis, Isabell, som funderade på att börja klättra för att lättare kunna öppna mjölkförpackningar ;-) Och det är väl ett lika bra skäl som något annat! Särskilt med tanke på alla övriga, trevliga bieffekter.

Måste förresten uttrycka min fasa över att Lottas kritpåse blivit BORTRÖVAD på Brudberget, förra helgen. Hur kan man bara TA en kvarglömd kritpåse? Och inte försöka hitta ägaren - man kan väl bara skriva på lite olika klätterforum och säga att man hittade en kritpåse på det stället det datumet? Lotta själv skrev på bloxc, men inget svar. Men något som nästan är ännu värre, är följande: Maria såg en gång en förälder säga till sina barn de kunde ta krita ur Lottas kritpåse! Är det inte så man baxnar? Hur tänker folk? Man ser någon annans kritpåse, och säger till barnen "där, det är bara att ta!". Betyder det att vissa går och rotar i ens väska och stjäl ens frukt också? Det är väl en sak att någon gång ta krita ur vänners kritpåsar - men en främlings kritpåse??? Jag har ju tänkt att den här bloggen ska vara glad och positiv, mina mörkare sidor uttrycker jag på annat håll, men det här är bara för mycket och måste påpekas.

Sveafallen

Joel, hans kusin John och jag åkte till Sveafallen, där jag aldrig varit förut. Ligger strax utanför Degerfors i Värmland. Det var ett enormt trevligt område: ordentliga stigar, till och med trappor och bänkar, inga dystra snår eller träsk, utan torrt, talligt och fullt av intressanta stenformationer och grytor.

Och vädret! Strålande sol hela dagen. Vi hade ingen förare, men det var ganska skönt på ett sätt. Tycker att jag har lyckats hantera min gamla prestationsångest när jag klättrat inne i vinter, men vem vet hur det blir när man kommer ut... så det var skönt att köra en massa mängd, mest på lätt. Repförare finns dock på en skylt! Blev faktiskt sugen att åka tillbaka och klättra rep!

Uppvärmning

Nedan en fin boulder som kanske är runt 6B

Joel är teknisk!



Det enda negativa jag kan säga om detta ställe är att stenkvaliteten är "sådär" - lite nåldynevarning. Men det gjorde inte så mycket - det var en enormt trevlig klätterdag.

Hitorp

Utomhusklättring idag igen. Även denna gång på en liten trevlig, solig vårsten - fast nu i Hitorp, strax utanför (nästan i) Nora. Bouldern nedan är en 6A som jag inte minns vad den heter.

Sen körde vi på ett projekt, som kändes väldigt hårt, men det är ju bra att få ta i ordentligt.

På väg hem till Fåsjön, via Nora.

Utomhuspremiär

Utomhuspremiär 2009! Joel och jag åkte till den trevliga lilla Hammarbystenen (några kilometer från Nora (som i sin tur ligger 3 mil norr om Örebro), in i skogen). Trevlig vårsten, solen skiner på den.

Det kändes först totalt ovant, men sen kände jag på en 7A jag gjort för länge sen, Right said Fred, som kanske är hårdare nu eftersom ett viktigt fotsteg fallit bort.

Hur som helst, starten har nog aldrig känts så enkel! Vad roligt! Lyckades inte göra hela bouldern men det kändes väldigt bra! Åh, så härligt det var att krimpa ute igen! Det gjorde visserligen ont och huden blev rosa och gick sönder nästan på en gång, men utekrimp, det är min grej, jag blir lycklig av det.

Hjälp, vi förgås!

Jag tänkte inleda detta blogginlägg med att vädja till Trevor (och alla andra klättergym också för den delen): Snälla, inför deodorantttvång! Det är faktiskt helt outhärdligt med armsvettsstank. Det räcker att en enda person har glömt eller av outgrundliga, principiella skäl vägrar att använda deodorant: en hel klättersal förpestas snabbt av sådant kvävande elände! Man kan inte tänka, knappt ens existera!

Nog om det. Det var ett väldigt trevligt klätterpass - alla var där - och det kändes bra redan från början. Kände mig lätt! Och även fast kallpumpen fastnade, så lyckades jag utan vidare göra en svarttaggad jag varit nära på förut. Nu kändes det busenkelt! Allt möjligt kändes mycket lättare idag. Ser verkligen fram emot att komma ut...





Dagens samtalsämne var dock min LATHET. Jonas har ju, med all rätt, påpekat bristerna i mitt oprecisa mål - som är att bli "mindre lat". Han har efterfrågat både delmål och mätmetoder.

http://www.bloxc.com/forum/viewtopic.php?t=1951&start=15

Ärligt talat vet jag inte hur jag ska gå till botten med min lathet och hur en eventuell minskning ska kunna genomföras, men Misse har tills vidare tagit på sig rollen som piska. Han hotar med både det ena och det andra. Om jag visar tecken på lathet, kommer jag att bli utfryst ur vår trevliga klättergrupp. Ingen kommer ringa mig när de ska ut, och jag kommer inte att få smaka så mycket som en liten bit av Misses pastasallad, om jag trots allt skulle lyckas följa med. "Nu är du LAT" röt han ogillande vid ett tillfälle, det var då jag gjorde en svarttaggad. "Nu ser jag att latheten börjar komma", röt han vid ett annat tillfälle. Det är nog det som behövs, någon som håller koll. Men hur ska jag veta när målet är uppnått? Det är frågan. När Misse slutar ryta?