Dagens självklarhet:

Om du har migrän, åk inte och klättra. Det borde jag kanske ha kunnat lista ut. Undervisade på eftermiddagen (ingenjörer, i filosofi...) trots lätt migrän och tänkte att det var ju inte så farligt, kanske går det över om jag åker och klättrar. Verkligen inte, det blev värre. Yrsel, illamående och synrubbningar, allra helst efter branta problem. Hu. Tack gode gud för smärtstillande tabletter, som till exempel Naproxen nedan.



Nu hoppas jag på fint väder i påsk så man får klättra ute!

Svart i Solna

Lördageftermiddag på Klättercentret i Solna.



Det var enormt roligt med så mycket nya problem, tyvärr hade jag lite ont om tid.



Träffade en gammal bekant som brukade hålla till på Verket förr i tiden.



Kim (nedan) klagade på dålig form, men gled ganska enkelt gled upp för svarta problem. Jag var för övrigt millimeter från att göra problemet nedan. Mycket irriterande.



Körde lite tillsammans med Emil (nedan).



Så lyckades jag till slut göra en svart. Efteråt ville jag ha den på bild, men då var jag ofokuserad, klättrade som en kratta och gjorde allt fel... (gör alltså inte som på bilden...)



Hur som helst, roligt att få göra en svart till sist, eftersom jag var nära på flera.

Hur mycket är klockan?

Ett mycket tungt pass. Trött, aningen förkyld och ont i huvudet. Armarna bara raknade, liksom fingrarna. Misse skulle inte klättra på grund av ryggont. Men Daniel var där, det var roligt!





Han var dock också trött, och vi blev bara tröttare och tröttare. En viktig skillnad är dock att Daniel kan säga "jag tror jag repeterar några vita" (och göra det) trots att han är trött... Och tiden liksom sniglade sig fram! När jag första gången frågade hur länge vi hade kört, var det bara 40 minuter. Vilket kändes som tre timmar. Sen tittade vi på klockan var femte minut. Det var helt bisarrt! Vi måste ha hamnat i någon sorts timewarp. Ibland var jag aningen stark, men inget fungerade någon längre stund. Trots att Trevor var snäll och satte på drum & bass! Nåväl, nu är det bara att vila och äta en massa protein.

Äntligen utomhuskrimp

Några av er kanske tror att Pippin endast håller till i ett hörn på Verket. Så är inte fallet! Idag var det dags för årets utomhuspremiär, på Hammarbystenen utanför Nora (3 mil norr om Örebro). Vi åkte dit på vinst och förlust, tänkte att det nog skulle vara alldeles för mycket snö på toppen, men att man ändå skulle kunna nypa lite. Till vår förtjusning var det dock inte mycket snö alls på toppen och stora delar av blocket var helt torrt!



Snart visade det sig dock att det nog berodde på att detta block tycks vara någon sorts orkanmagnet - det blåste kraftigt iskallt och man ville helst inte ta av sig jackan. Men solen sken! En härlig vårsol! Man tror knappt att det är sant. Att istiden kanske går mot sitt slut ändå.



Min kära Joel har inte klättrat på länge - men såg ändå stark ut, troligen beroende på allt snickrande och renoverande. Första urtoppningen kändes dock lite avig.



Men krimpförmågan verkade vara ganska intakt.



Jag försökte förvtivlat värma upp genom att springa på stället.



Tur att denna uppvärmningsboulder har en liten standplats. Så man kunde hämta sig lite.



Sen blev det Right said Fred, en 7a (+). Det kändes riktigt bra, det kändes som om jag aldrig gjort annat än att krimpa, men jag saknar (ursäkta tjatet) lats (kan inte göra en enda bred pullup) och det märktes på ett kritiskt skede. Lyckades inte göra den, men det är en väldigt bra krimpträningsboulder.







Lats-bristen märktes även på "Min systerson Axel" (FA Jonas Lind), 7a+ ungefär.





Hur som helst, enormt roligt att komma ut!

Pust

Har ni sett, vilken frekvens i klättringen! Var på Verket idag igen. Men kanske hade det varit bättre att låta bli. Kände direkt att armarna inte skulle lyda. De kändes tunga och matta som stenklumpar. Skulle kanske ha gjort som Misse. En kvart efter att han satt i sig nedanstående var han alldeles speedad och gjorde bland annat en enormt rolig imitation av Hans Fahlén. Eller vad det var.



Vi pratade om att värma upp länge, men tröttnade ganska snabbt på det.



Det fanns ju en massa nya problem! Härligt. Tyckte man innan man provat, i alla fall. Jag blev på riktigt dåligt humör till slut. Avslutade passet med att ramla av slutgreppet på en svarttaggad. Jättearg. Skäms lite nu. Förlåt, Misse.



Hårda problem, byggda av hårda killar...



Sen kom Trevor ner med ett gäng knattar. Han satte dem i arbete, och började sedan spana efter min kamera. (Han berättade att han läser denna blogg).



Kameran, var är den? Den är med överallt.



Träffade Tina och Cinzia (stavade fel tidigare!) i omklädningsrummet. Vi pratade om att kanske åka till Karbin nästa fredag och köra Boulder Open! Det vore spännande.

Trevligt med Misse

Ett mycket trevligt pass med Misse. En massa intressanta diskussioner. Och det kändes förvånansvärt bra i kroppen, trots att jag hade en massa träningsvärk från lördagen. Ibland kändes det som om jag flög upp för väggen, en härlig känsla. Misse föreslog morskt att vi skulle göra ALLT på väggen nedan. Så blev det ju inte riktigt. Härligt med nya problem, jag flashade de rödtaggade.



Var jättenära att flasha den gröna nedan, men föll från slutgreppet. Två gånger. Sen gav jag upp, det blev för högt fall för mitt stackars knä.





Misse var duktig, och gjorde flera svarta. Och kom långt på en vit!



Sen lyckades han ge lite teknikinstruktion på den blå nedan, så jag plötsligt kunde göra första movet väldigt lätt. Genom att - håll i er nu - använda LATSEN! Och det pinsamma är att det var en HELT ny känsla. Jag vet inte vad jag har hållit på med tidigare...

Två svarta, varav en FLASH!

Det kändes lite segt först, men redan under uppvärmningen kände jag: jag är starkare än sist! Vilken betyder starkare än på väldigt länge. Daniel var där när jag kom, och pekade ut vilka svarta jag måste testa. "Och den där ska du flasha", sa han och pekade på en blå svarttaggad. Han gav mig beta, och fortsatte sen i tunneln, där han höll till. Cinzya var där - det är enormt roligt och givande att klättra med henne! Vi är på ungefär samma nivå, så det är helt perfekt. Hon skadade ju armen sist jag såg henne, och har fortfarande lite känningar, men inte värre än att det går att klättra. Skönt!



Och så rasslade det till: jag gjorde en svarttaggad på andra försöket, den gula nedan...





... och sen flashade jag den där blå svarttaggade, precis som Daniel hade sagt! Väldigt roligt. Som sagt, jag känner mig starkare än på väldigt, väldigt länge! Sen körde vi lite i taket. Är lite orolig för min nacke i tak, men det är bra att komma igång med sådan klättring också, lite smått.





Misse hade flaggat för sen ankomst, på grund av seriöst festande kvällen innan, och kom indrällande strax efter tolv. Undrar om han inte var lite berusad fortfarande.



Han kände sig väldigt seg och trött, men lyckades göra bland annat den svarttaggade röda nedan. I slow motion.





Cinzya och jag testade också på den, och hon konstaterade att hon nog var för kort. Men då kom junioren Filip, som är lika lång, och dansade upp för samma problem. Så kan det gå...



Efter passet stapplade Misse och jag omkring en stund i gallerian bredvid Verket. Det var totalt kaos, med en miljard barnvagnar och människor som bufflade sig fram, till synes omedvetna om andra människors existens. Till slut hamnade vi, likt utmattade zombies, på McDonalds. Och gick sen vilse på väg till Elgiganten. Man ska nog undvika att gå i affärer en lördageftermiddag, helt enkelt.

Inte riktigt frisk

Var nog inte helt frisk från förkylningen, det kändes tungt redan från start. Kämpade på några svarta, och hade handen på slutgreppet varje gång på den röda nedan...





... men det ville sig inte, jag var för trött. Pump hela passet och brännande biceps utan kraft. Det var dock ett väldigt trevligt pass. Först lite tomt, men bland annat Kristofer, en mycket trevlig junior, var där.



Och Daniel, som är ruskigt stark och enkelt glider upp för det mesta. Även jag kände lite på den vita nedan, dock utan framgång.





Daniel körde en stund i tunneln med de coola (Stefan Wulf).



Sen kom Rikard, och Misse!





Misse var ganska trött. Förmodligen för att han blev inkallad på en Ineffektivitetsorgie på jobbet (det vill säga ett möte) precis innan klättringen.



Jag vet inte, men är det inte något lite ovärdigt över svaklättring? Det är enda gången man ser Daniel kämpa, i alla fall. Han håller sig helst i bakgrunden när det vankas sva.



Träffade Katrin S som hastigast, men hon körde ett snabbt styrketräningspass på övervåningen, så det blev ingen inspiration den här gången. Det är trots allt speciellt att se duktiga tjejer klättra, det ger en extra sporre. Just nu är jag helt utmattad, det gör ont överallt. Så illa att det fick bli McDonalds på hemvägen, annars hade jag svimmat.