Tråkigt att ha ont

Första klätterpasset på en vecka (om man räknar bort Orminge). Hade ett särskilt upplägg: klättra extremt långsamt (för att ha kontroll på alla krämpor, inte göra något förhastat) på blått och rött - och klättra ner, inte hoppa. Allt för att skona framför allt knävecket, men även nacken och onda fingerleder. Kändes som ganska bra träning, blev väldigt trött i alla fall. Det är dock tråkigt att ha ont.

Misse kunde inte klättra vare sig igår eller idag, så jag åkte - med viss bävan - själv. Den här gången hade jag dock tur, och hittade trevligt sällskap. Kunde bidra med lite tekniktips till en hästsvansförsedd nybörjare, det var roligt.

Orminge: Lottas eleganta Fag burn-kross!

Egentligen var det rent bedrövligt. Jag åkte ut med vetskapen att jag inte skulle kunna klättra särskilt mycket med mitt onda knäveck (kan inte böja benet!), men tänkte att lite träning lär jag väl få ändå. Icke! Jag kände en enda gång på Fag burns (7B) startmove - och fick en ordentlig nackspärr, sådär så jag inte kunde vrida på hvuudet över huvud taget. Ingen klättring alls, med andra ord... Men det var ändå en trevlig dag. Lotta, Rikard och jag var först ut vid branta väggen i Orminge, och Fag burn blev alltså det första problemet vi körde på. Några hundar kom förbi, det var roligt.


Både Lotta och Rikard såg stabila ut, men kände att de behövde lite ordentlig beta.

En stund senare kom då äntligen betamaster - Mr Macarena. Han vet allt om hur alla gjort alla problem, det är fantastiskt. Underligt nog vände detta senare under dagen till en sorts backlash, kallad "dissamisse.com", där alla konsekvent vägrade att göra som han sa. Nåväl. Lotta gjorde snart Fag burn - ruskigt lätt! Det såg ut som om hon klättrade på en 6A! Otroligt imponerande, och väldigt roligt!

Misse - och Misse!

Misse körde lite på sin skräckboulder, White Trash (7B) (jag spottade honom på den en gång för många år sedan, och sviterna från den bristfälliga spottingen har inte bara gett honom ett ordentligt ärr på ryggen utan framför allt i själen). Jag känner dämonerna komma, ropade han med sprucken röst. Ska han någonsin få göra den?

Lite senare dök Arne T upp, för dagen klädd i ett mer preppyinspirerat klättermode.

Sen blev det dags att köra på Wong Sai (7B+), dock utan några större framgångar för någon i sällskapet. Antar att tröttheten - men även dissamisse.com-tendenserna - började göra sig gällande.

Därefter kördes det på Skinny Puppy (7A+). Rikard gjorde den till slut, bra gjort! Arne T gjorde allt utom de två första moven, två gånger (?). Jag trodde att han gjort hela, båda gångerna, men han hoppade ner och undrade varför det var sådant ståhej.

Misses fru Fia och yngsta dottern Klara kom förbi också. Fia lovade att försöka ta reda på vad det är för fel med mitt knäveck, väldigt snällt (hon är sjukgymnast).

Ytterligare ett gäng var där, och de hade en enormt fin hund med sig, blandras som hette Airi, och som var väldigt fokuserad på Lottas pannkakor.

Som avslutning visade jag Lotta lite andra delar av Orminge, hon hade nämligen bara sett branta väggen, och vi hade parkerat alldeles vid den. Jag insåg, när vi gick genom skogen, att jag faktiskt aldrig gått på de där stigarna utan Misse! Flera gånger hade jag verkligen ingen aning om var vi var, och gick på måfå, för jag har dåligt lokalsinne på riktigt. Det blev nästan så att Lotta fick hitta vägen tillbaka! Hur som helst, en väldigt trevlig dag i trevligt sällskap, men lite snöpligt förstås att inte få klättra alls.

Macarena

Det här var en sådan där dag när man blev lite påmind om förr i tiden. Först gick jag till Vasagatan och köpte krita till Misse - och där träffade jag Paladino! Det var roligt. Sen på Verket fick jag beröm av Trevor för att jag en gång i tiden gjort "Crimpmonstret" i Nockeby, min första 7B. September 2001... Det var tider det. Jag gjorde första repetitionen (Fredrik Malmros FA). Glömmer aldrig när jag desperat hasade mig upp där på slutet och sen vände mig om och tittade på en förvånad Johan Bohman.

Hur som helst - körde ett ganska kort, men trevligt pass med Misse på Verket. Skönt att få röra på sig efter en intensiv filosofidag. Misse såg riktigt stabil ut och flashade en hel drös svarta. Sen hände något mycket märkligt - de började spela "Macarena"... ni vet den där låten, "aaaaa - Macarena" http://www.youtube.com/watch?v=4NZjHKfbbiQ Misse ramlade genast ner från väggen och blev fullkomligt RASANDE! Asförbannad! På nio år har jag aldrig sett honom så arg! Han tappade alla koncept och förlorade allt sitt klätterflyt. En mycket bisarr upplevelse. Jag skrattade så jag grät. Förlåt, Misse ;-) Tyvärr dog kameran efter bilderna nedan, så jag kunde inte föreviga raseriet.



Själv dras jag med en del krämpor i fingrar - men framför allt i vänster knä, som gör det omöjligt att både böja och hooka. Ont i benet? Vad fan är det för klätterskada? Men jag semiflashade i alla fall en svart (missade startmovet, gjorde den försöket därpå). Det kändes bra. Kände mig hyfsat stark, lite tråkigt dock att inte kunna klättra "fritt".

En gnällspik i Morskoga

Idag var det dags för ännu ett nytt område - Morskoga, ett par kilometer norr om Lindesberg. Trevliga block, hyfsat öppet.

Jag var väldigt gnällig eftersom jag hade ont "överallt": två fingrar, vänster knä, huvud och mage. Joel körde på ett väldigt fint problem som jag vägrade att ens försöka på eftersom det gjorde så ont i ett finger. Sen hittade jag dock ett eget problem att köra på, och då plötsligt försvann det mesta av det onda!

Joel gjorde aldrig problemet nedan, det får bli nästa gång.

Jag lyckades göra "mitt" problem (jag tror Joel slant med foten för att jag skulle få göra first ascent och därmed bli mindre gnällig), som får heta "Gnällspiken" (6) rätt och slätt. Se bilder nedan. Urtoppningen var betydligt svårare än väntat och vi fick krångla en lång stund innan vi fick till det. Bilden nedan gör jag min speciallösning (starten), som kändes ganska hård, Joel kom dock på en annan lösning som var lättare. Sen vet man inte om det dyker upp någon jug under mossan.

På hemvägen blev vi nästan omsprungna av en häst!

På väg hem, via Siggebohyttan...

Bovik

Har vilat från klättring en vecka på grund av diverse krämpor, men jag vet inte om vilan gav så mycket, och förr om åren har jag alltid hävdat att det bästa sättet att bli av med smärta är att träna hårdare, och kanske är det så. Eller så var det så för tio år sedan, inte nu längre...

Hur som helst, idag bar det av till ett ställe som ligger några få minuters bilfärd från vårt hus, nära ett sommarstugeställe som heter Bovik, vid Fåsjön. En ganska lång klippvägg inne i skogen, som borde fungera bra som träningsklippa, och säkert finns där även ett par lite hårdare problem. Joel hade rensat lite sen förut, så vi körde på en liten snutt längst till höger, vilket resulterade i tre nya problem.

Nedan, jag på "Humlan" (5). Trevligt uppvärmningsproblem.

Sen fick vi jobba en del på starten till "Typisk krimpstöt" (6). Coolt första move, men även trevlig avslutning. Vi testade länge med gaston för vänsterhanden (nedan) tills jag hittade en liten minikrimp, då löste vi båda movet nästan direkt.

Till sist gjorde Joel en sammanslagning av Humlan och Typisk krimpstöt. Detta problem fick det Seinfeldinspirerade namnet "The Switch" (6).

Ser fram emot att rensa och klättra mer på denna trevliga lilla hemma-tränings-klippa!