Falling Down

Idag när jag skulle åka till Verket tog det 30, alltså TRETTIO minuter att åka tunnelbana från Stadion till Slussen. Tåget stod stilla. Åkte lite. Stod stilla. Åkte lite. Föraren informerade om vad som var fel, flera gånger, men ett ungdomsgäng på tåget pratade och tjoade så högt, att det var omöjligt att höra.

Och jag förstår inte. Om någon kan förklara för mig, så vore jag evigt tacksam. Att förstå är ju att förlåta. Om man sitter i ett tåg, som står stilla i en mörk tunnel, och tåget åker tio meter, och sen står stilla i fem minuter, och sen åker tio meter, och står stilla i fem minuter, VILL MAN DÅ INTE VETA VARFÖR? Vill inte alla det? Jag vet att de flesta andra är bättre än mig när det gäller att njuta av ögonblicket, men vill man inte veta, ändå? Även om man njuter? Eller njuter man av själva ovissheten? Eller märker man inte att en resa som normalt tar 8 minuter plötsligt tar 30?

Hur som helst - efter att förarens tredje meddelande överröstats av detta obegripliga gängs sorglösa tjoande, så hände något underbart. Jag skrek! Äntligen hände det! Det som jag så många gånger önskat att jag skulle våga, men aldrig gjort. Jag skrek MEN KAN NI HÅLLA KÄFTEN SÅ MAN HÖR VAD HAN SÄGER!?????? Det var inget mindre än Falling Down. Jag var Michael Douglas! Det blev knäpptyst i hela vagnen i några sekunder, sen började någon i gänget härma mig och säga "ojojojdå vad upprört det blev", men de blev betydligt tystare, och själv uppfylldes jag av ett lugn och en lycka som gjorde att jag ovanligt sansad klarade av resten av denna resa.

Väl framme på Verket körde jag ett intensivt pass på en timme, på blått och rött. Det var tråkigt nog ingen där jag kände. Kroppen kändes okej. Fingret kändes av ibland, och jag har lite nackspärr, men inte så farligt.