tisdag 29 september 2009

Andra andningen

Såg två avsnitt av "The Twilight Zone", och gick sen och körde ett kort styrketräningspass i gymet. Pullups, bänkpress, rodd, mage - och lite häng i greppbräda. Kände mig ganska svag. Nästan ett år har gått sen den här bloggen startade, och comebacken är ju inte mycket att hurra för! Lite beroende på krämpor, som gjorde att jag inte klättrade under sommaren, men nu är krämporna i stort sett borta. Jag inser dock jag nog måste ha ett MÅL. Något att sikta mot. Som är rimligt, och motiverande. "Att bekämpa latmasken" kommer inte att fungera - ty min latmask bekämpas endast om jag strävar mot något. "Hålla kroppen i trim" är på tok för diffust. "Ha roligt". Nej, det passar inte min personlighet. Hm...

söndag 20 september 2009

Dagens outfit: nackspärrs-scarf

Åkte till Verket tidigt och hängde på låset (eller rättare sagt, satt ute i det underbara höstvädret och solade lite medan jag väntade på att klockan skulle bli 10). Patrik var också där tidigt, skönt med sällskap! Han körde dock mest i tunneln.
Patrik förbereder inför en 7b+onsight... som gick som på räls!

Ingela Nilsson, på väg tillbaka!

Sen kom Misse, roligt!

Själv lyckades jag slå i ett finger i ett gigantiskt grepp, AJ! Alldeles svullet. Kunde dock fortsätta klättra. Dessutom hade jag nackspärr, vilket är förklaringen till att en lila halsduk var en del av dagens outfit. Bortsett från detta så kändes det riktigt bra! :-)

fredag 18 september 2009

Krita

Var till Arcteryx på lunchen, och köpte krita (kritblock, det måste vara kritblock!) av Simon Brismo. Alltid roligt att se honom :-) Man blir liksom inspirerad direkt, att klättra mer! Börja träna på riktigt igen. Bli bra!

Själv sa han dock att han tog det lite lugnt för tillfället, och inte var i så bra form. (Men det skulle inte förvåna mig det minsta om han ändå är bättre än de flesta).

tisdag 15 september 2009

Trevligt lunchpass

Är egentligen inte frisk än, men jag kunde inte låta bli att åka till Verket för ett snabbt lunchpass. Tog det riktigt lugnt, körde på blått och rött. Tina och Cinija (rätta gärna stavningen) var där, trevligt. Skönt att slippa köra ensam! De tränar tydligen fem dagar i veckan. Imponerande! Men så var det ju de första åren för mig också.

Kroppen kändes riktigt bra i början, men jag blev snabbt trött. Hoppas jag är piggare nästa gång.

torsdag 10 september 2009

Tråkigt

Sjuk - så det blir ingen träning idag. Tråkigt :-(

torsdag 3 september 2009

Falling Down

Idag när jag skulle åka till Verket tog det 30, alltså TRETTIO minuter att åka tunnelbana från Stadion till Slussen. Tåget stod stilla. Åkte lite. Stod stilla. Åkte lite. Föraren informerade om vad som var fel, flera gånger, men ett ungdomsgäng på tåget pratade och tjoade så högt, att det var omöjligt att höra.

Och jag förstår inte. Om någon kan förklara för mig, så vore jag evigt tacksam. Att förstå är ju att förlåta. Om man sitter i ett tåg, som står stilla i en mörk tunnel, och tåget åker tio meter, och sen står stilla i fem minuter, och sen åker tio meter, och står stilla i fem minuter, VILL MAN DÅ INTE VETA VARFÖR? Vill inte alla det? Jag vet att de flesta andra är bättre än mig när det gäller att njuta av ögonblicket, men vill man inte veta, ändå? Även om man njuter? Eller njuter man av själva ovissheten? Eller märker man inte att en resa som normalt tar 8 minuter plötsligt tar 30?

Hur som helst - efter att förarens tredje meddelande överröstats av detta obegripliga gängs sorglösa tjoande, så hände något underbart. Jag skrek! Äntligen hände det! Det som jag så många gånger önskat att jag skulle våga, men aldrig gjort. Jag skrek MEN KAN NI HÅLLA KÄFTEN SÅ MAN HÖR VAD HAN SÄGER!?????? Det var inget mindre än Falling Down. Jag var Michael Douglas! Det blev knäpptyst i hela vagnen i några sekunder, sen började någon i gänget härma mig och säga "ojojojdå vad upprört det blev", men de blev betydligt tystare, och själv uppfylldes jag av ett lugn och en lycka som gjorde att jag ovanligt sansad klarade av resten av denna resa.

Väl framme på Verket körde jag ett intensivt pass på en timme, på blått och rött. Det var tråkigt nog ingen där jag kände. Kroppen kändes okej. Fingret kändes av ibland, och jag har lite nackspärr, men inte så farligt.