Daniel och Rikard såg mycket misstänksamma ut när jag viftade med pulver i flaska. Och det var inte utan att man blev lite misstänksam själv. Efter att ha fyllt på vatten och klunkat i sig det hela, så blev jag piggare än vad jag någonsin varit, i hela mitt liv. Drack dock först efter passet, för att förbättra återhämtningen. Joel tyckte att jag lät speedad när jag ringde från tunnelbanan.
Jag var lite seg (tog ju inte sportdrycken förrän mot slutet) men det blev ett väldigt roligt och givande pass med Tina och Cinzya (hoppas jag stavat rätt).
Jag känner ofta att jag saknar axlar och lats... blir supersvag i vissa lägen. Movet nedan testade både Tina och jag ungefär tusen gånger var. Tina gjorde det till sist, inte jag. Det riktigt syns hur svag och eländig jag är i vissa positioner.
Problemet nedan - det röda, svarttaggade - var väldigt roligt. Gjorde det i två delar och hoppas kunna sätta ihop det nästa gång...
Tyvärr skadade sig Cinzya i armen mot slutet, hoppas det inte är någon fara.
Vi saknade Misse, som är bortrest, och Daniel gjorde därför en trulig tonårspose på en av bilderna. "Nu när inte Misse är här", sa han.
Vi saknar förstås Lotta också. Hon lovade att komma till Verket och hälsa på snart, men hon kommer att ägna sig åt yoga och sjukgymnastik istället för klättring en tid framöver, så att nyckelbenet får tid att läka ordentligt.
För övrigt är det inte bara jag som fått ny energi, min kamera har fått nytt batteri!
3 kommentarer:
Härligt att läsa om att du är på G igen!! Vi får hoppas att pulvret föder mer pulver :)
Haha, ja! Hoppas allt är bra med dig och magen! Och att allt går bra när det är dags :-)
Allt bra med mig, men lite för gravid för att det ska vara roligt just nu. Det är bara en lååååång väntan på att den ska hitta ut. Ju snabbare ut, desto snabbare kan jag börja klättra igen :)
Skicka en kommentar