Klättrade på Verket idag, med Misse och Moritz. Första gången jag klättrade sen i maj! Åh, vad roligt det var! Det är så vansinnigt roligt att klättra. Varför gör jag det inte oftare? För att jag tror att jag måste sitta hemma och ägna mig åt filosofi. Men det är inte särskilt nyttigt, har jag märkt. Klättring är dock nyttigt, man blir glad av det. Trots att man är riktigt dålig. Jag tror jag klarade två eller tre blå problem, så dålig är jag. Huden brann som eld, underarmarna blev rosa och värkte efter bara några rörelser... men det var ändå roligt. Jag tror faktiskt att jag är sämre nu än när jag var nybörjare på riktigt.
Matilda Söderlund var där, den fantastiska juniorstjärnan, och hon klättrade som en gudinna, det är helt enormt imponerande. Allt ser så lätt ut, och kroppskontrollen verkar vara total. Mot slutet klättrade hon en enkel blå, och jag tänkte att jag skulle försöka klättra likadant, sådär långsamt och kontrollerat, men det var helt omöjligt. Jag fick slugga och slita som en galning mellan juggarna, för att ge upp och hoppa ner efter halva, halvdöd av utmattning.
Hur som helst: det var så roligt att klättra att nu, nu ska jag göra comeback! Och den här bloggen får bli en sorts klätterdagbok.
Så här kommer en snabb redogörelse för hur mycket jag klättrat under 2008:
Två gånger i Rosendal. Första dagen (24 april 2008) kom jag inte upp för en enda boulder! Och jag var livrädd och hade dödsångest. Ledknäckaren på bilden ovan är kanske V1-V2, det vill säga, inte ens 6A. Men jag vågade inte, jag hade sådan pump att jag inte vågade toppa ur. När dagen var slut gick jag och testade på mitt livs första 7A, "Meniskmani" (bilden nedan) och jag fick nästan hjärnblödning av att bara göra ett enda move, trots att det är crimpar så stora att de för 7-8 år sedan kändes som juggar.
Men det är fint i Rosendal, i alla fall!
Nästa session var i Hammarby, en fin liten sten utanför Nora. Där lyckades jag göra uppvärmningsproblemet, och det var alltså det första problem jag kommit upp för på mycket, mycket länge. Graden? Tja, 5A kanske?
Någon vecka senare körde vi i Hitorp, också utanför Nora, och där lyckades jag göra en 6A! Det kändes fantastiskt. Men jag fick jobba i säkert en timme. I slutet av maj körde jag i Orminge med Misse, och något tog jag mig upp för, men det var nog bara ett uppvärmningsproblem. Sen blev det alltså ett långt uppehåll till idag, när jag var på Verket och var svagare än någonsin.
Matilda Söderlund var där, den fantastiska juniorstjärnan, och hon klättrade som en gudinna, det är helt enormt imponerande. Allt ser så lätt ut, och kroppskontrollen verkar vara total. Mot slutet klättrade hon en enkel blå, och jag tänkte att jag skulle försöka klättra likadant, sådär långsamt och kontrollerat, men det var helt omöjligt. Jag fick slugga och slita som en galning mellan juggarna, för att ge upp och hoppa ner efter halva, halvdöd av utmattning.
Hur som helst: det var så roligt att klättra att nu, nu ska jag göra comeback! Och den här bloggen får bli en sorts klätterdagbok.
Så här kommer en snabb redogörelse för hur mycket jag klättrat under 2008:
Två gånger i Rosendal. Första dagen (24 april 2008) kom jag inte upp för en enda boulder! Och jag var livrädd och hade dödsångest. Ledknäckaren på bilden ovan är kanske V1-V2, det vill säga, inte ens 6A. Men jag vågade inte, jag hade sådan pump att jag inte vågade toppa ur. När dagen var slut gick jag och testade på mitt livs första 7A, "Meniskmani" (bilden nedan) och jag fick nästan hjärnblödning av att bara göra ett enda move, trots att det är crimpar så stora att de för 7-8 år sedan kändes som juggar.
Men det är fint i Rosendal, i alla fall!
Nästa session var i Hammarby, en fin liten sten utanför Nora. Där lyckades jag göra uppvärmningsproblemet, och det var alltså det första problem jag kommit upp för på mycket, mycket länge. Graden? Tja, 5A kanske?
Någon vecka senare körde vi i Hitorp, också utanför Nora, och där lyckades jag göra en 6A! Det kändes fantastiskt. Men jag fick jobba i säkert en timme. I slutet av maj körde jag i Orminge med Misse, och något tog jag mig upp för, men det var nog bara ett uppvärmningsproblem. Sen blev det alltså ett långt uppehåll till idag, när jag var på Verket och var svagare än någonsin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar