Hjälp, vi förgås!

Jag tänkte inleda detta blogginlägg med att vädja till Trevor (och alla andra klättergym också för den delen): Snälla, inför deodorantttvång! Det är faktiskt helt outhärdligt med armsvettsstank. Det räcker att en enda person har glömt eller av outgrundliga, principiella skäl vägrar att använda deodorant: en hel klättersal förpestas snabbt av sådant kvävande elände! Man kan inte tänka, knappt ens existera!

Nog om det. Det var ett väldigt trevligt klätterpass - alla var där - och det kändes bra redan från början. Kände mig lätt! Och även fast kallpumpen fastnade, så lyckades jag utan vidare göra en svarttaggad jag varit nära på förut. Nu kändes det busenkelt! Allt möjligt kändes mycket lättare idag. Ser verkligen fram emot att komma ut...





Dagens samtalsämne var dock min LATHET. Jonas har ju, med all rätt, påpekat bristerna i mitt oprecisa mål - som är att bli "mindre lat". Han har efterfrågat både delmål och mätmetoder.

http://www.bloxc.com/forum/viewtopic.php?t=1951&start=15

Ärligt talat vet jag inte hur jag ska gå till botten med min lathet och hur en eventuell minskning ska kunna genomföras, men Misse har tills vidare tagit på sig rollen som piska. Han hotar med både det ena och det andra. Om jag visar tecken på lathet, kommer jag att bli utfryst ur vår trevliga klättergrupp. Ingen kommer ringa mig när de ska ut, och jag kommer inte att få smaka så mycket som en liten bit av Misses pastasallad, om jag trots allt skulle lyckas följa med. "Nu är du LAT" röt han ogillande vid ett tillfälle, det var då jag gjorde en svarttaggad. "Nu ser jag att latheten börjar komma", röt han vid ett annat tillfälle. Det är nog det som behövs, någon som håller koll. Men hur ska jag veta när målet är uppnått? Det är frågan. När Misse slutar ryta?