Ankarångest?

Det blev ett lite kortare pass idag, och ganska introvert, för det var ingen jag kände där. Jag gjorde alla blå och flera röda som uppvärmning, sen var det dags att ta sig an Projektet, Den Blå (svarttaggad). Åh, vad lätt den kändes idag - men helvete, jag slant från slutgreppet TRE gånger. Sen struntade jag i den, det får ju inte bli absurt. Bad dock en vänlig yngling ta ett kort på mig. Han hade nitbälte och många tatueringar. Tack för hjälpen, om du läser det här.

Hur som helst, efter alla dessa fall från det som skulle bli min första metafysiskt svarttaggade boulder (det är ett jävla tjat, här är det inte fråga om något "om Lasse vill att det ska vara en plastgran, så är det en plastgran-Ernst Kirchsteiger-stuk" inte) kände jag mig lite som när jag var nybörjare och skulle försöka sätta "Mördargrävlingen", 6c (rep) i Henriksdal. Där ramlade jag vid ankaret flera gånger, och det var där jag första gången fick höra ordet ankarångest (från Misse). Henriksdal är för övrigt en ond klippa, jag vet inte hur många bisarra händelser Misse och jag varit med om där, i form av nedsparkade stenar eller att man glömt att knyta in sig (på grund av att klippan gjort en illa till mods), och upptäcker det alldeles för högt upp. Varför berättar jag det här? För att jag tror att jag hade just ankarångest idag.