Vår lördagsguru

Det var alldeles fantastiskt underbart roligt att klättra igen - på grund av sällskapet! För kroppen kändes ganska tung (har haft feber ett par dagar). Misse, Lotta och Arne T!

Trots segheten lyckades jag göra något som tydligen är en "riktig" svarttaggad: en grön med stora sandpappersgrepp. Åh, vad roligt det var! Och jag vill nog påstå att det var Lottas förtjänst, att se henne göra den gav inspiration.

Lotta inspirerade även Misse och Arne T, bland annat när hon oerhört elegant flashade en vitlila svarttaggad på samma vägg. Misse var lyrisk, dels över Lottas klättring, men också över att hon inspirerade oss alla, och utbrast: "Lotta, du är vår lördagsguru!", vad han nu menade med just lördagsguru, men kanske var det den uppskattande känslostormen som bar iväg med honom. Lotta kan förresten göra 15 pullups! Hon ser så otroligt stark och elegant ut när hon klättrar.

Som sagt, det var ett oerhört trevligt och harmoniskt klätterpass, något jag verkligen behövde efter en ganska irriterande arbetsvecka (filosofivärlden tycks dra åt sig väldigt många pretentiösa, självbelåtna typer). Längtar redan till nästa gång, men den gröna slet bort all min hud, så jag måste nog vila ett par dagar.

Ovilligt

JAG tyckte det var härligt att klättra, JAG tyckte det var ett skönt träningspass. Min kropp verkade emellertid inte vara av samma uppfattning - den var ärligt talat lite gnällig. Den ville bara hem och äta, och vila, och läsa "filosofisk thriller", en roman av David Lagerkrantz om Alan Turing (refererar till honom i den text jag jobbar med just nu, så det är intressant att läsa om hans liv, även om det delvis är påhittat). Så det är vad jag ska göra nu: äta och läsa. Förresten, det är en sak som har gjort mig lite skärrad: Jenny B:s mål är att snart göra 15 pullups. FEMTON pullups! Gör Duktiga Klättertjejer 15 pullups? Åh herregud, vad långt jag har kvar! Måste gå till botten med detta ;-)

Ankarångest?

Det blev ett lite kortare pass idag, och ganska introvert, för det var ingen jag kände där. Jag gjorde alla blå och flera röda som uppvärmning, sen var det dags att ta sig an Projektet, Den Blå (svarttaggad). Åh, vad lätt den kändes idag - men helvete, jag slant från slutgreppet TRE gånger. Sen struntade jag i den, det får ju inte bli absurt. Bad dock en vänlig yngling ta ett kort på mig. Han hade nitbälte och många tatueringar. Tack för hjälpen, om du läser det här.

Hur som helst, efter alla dessa fall från det som skulle bli min första metafysiskt svarttaggade boulder (det är ett jävla tjat, här är det inte fråga om något "om Lasse vill att det ska vara en plastgran, så är det en plastgran-Ernst Kirchsteiger-stuk" inte) kände jag mig lite som när jag var nybörjare och skulle försöka sätta "Mördargrävlingen", 6c (rep) i Henriksdal. Där ramlade jag vid ankaret flera gånger, och det var där jag första gången fick höra ordet ankarångest (från Misse). Henriksdal är för övrigt en ond klippa, jag vet inte hur många bisarra händelser Misse och jag varit med om där, i form av nedsparkade stenar eller att man glömt att knyta in sig (på grund av att klippan gjort en illa till mods), och upptäcker det alldeles för högt upp. Varför berättar jag det här? För att jag tror att jag hade just ankarångest idag.

Antal pullups: 5

Oj, vad segt det kändes i morse... men sen kom man sakta igång, och ibland kände jag mig jättestark. Det känns verkligen som om jag går framåt för varje gång, även om jag inte alltid får ihop saker. Och jag antar att känslan är det viktigaste. Körde med Misse och Rikard, som också kände sig lite sega, även om det såg bra ut när de klättrade (för det mesta). Misse noterade dock att han måste börja träna lite mer core-träning.

Det är något fel med min kamera, batteriet verkar ha en livslängd på cirka tio minuter sammanlagt, så jag hann bara ta en enda bild innan den dog. Den blev på Misse.

Det tråkiga idag var att det gjorde gräsligt ont i huden, vet inte riktigt varför. Träffade Anja och Stefan på ICA sen, de skrattade när de såg min grisrosa, nästan blodigt tunna hud. "Oj, du kör hårt", sa Stefan. (Jag berättar detta för att det är ett bevis på att min hud verkligen var söndersliten - det är inte bara tomt gnäll det här!)

Och visstja, det höll jag på att glömma - jag slog mitt pullupsrekord! FEM PULLUPS!!! Tog i så mycket att jag nog sträckte mig lite i höger lats, men det kan det vara värt.

Min första svarttaggade!

Det här var en bra dag, både filosofiskt och klättermässigt. På eftermiddagen träffade jag min supersmarta vän Jan S, som hade en massa bra kommentarer på det jag jobbar med i filosofin just nu. Sen tränade Misse och jag, enormt harmoniskt var det och det gick bra för båda. Bland annat lyckades jag ta mig samman och göra en röd rödtaggad, som jag haft lite problem med (se bilden nedan).


Sen lyckades jag göra min första svarttaggade sen comebacken!!! (Bilderna nedan). Vilken lycka! Misse flashade den (och flera andra svarttaggade). Jag gjorde den två gånger i rad.

Visserligen kändes den ganska lätt, och när Moritz fick höra att jag hade gjort en svarttaggad testade han den omedelbart för att meddela att den i själva verket var röd. Men jag lät mig inte luras! Att bouldern var svarttaggad är ett obestridligt faktum, och jag gjorde den. Om den sen rent metafysiskt är röd eller inte, det är ju en annan sak, och leder oss in på objektiva sanningar gällande klättergrader, vilket inte ska diskuteras i just det här inlägget ;-) Moritz var dessutom upprörd över att mina bilder i "veteran-inlägget" var så enormt suddiga, så vi får se om det blir bättre nu.


Sen stormade det in en massa bekanta. Alla verkade lyckliga att se varandra, titta här på bilderna!

Trevligt

Åh, nu var det sådär igen att jag verkligen såg fram emot att klättra! Sådär så att blodet rusar lite snabbare redan en timme innan, på jobbet, när man tänker på klätterrörelser. Tänk att ha en motionsform som får en att känna så!

Kände mig ganska stark ibland, men gjorde egentligen inget särskilt. Jo, jag flashade en lång rödtaggad. Det var dock ett enormt trevligt träningspass på grund av alla människor: Patrik (som var där lite tidigare) sen Daniel, Rikard och Misse (som kom lite senare på grund av att han fastnat på ett segt möte på jobbet. Folk älskar ju att sega på möten). Det var så trevligt att jag var kvar lite extra bara för att umgås. Rikard och jag noterade att det i år, 2009, är exakt tio år sedan vi började klättra! På kursen i Tunaberg...

Roligt igen

Idag kändes allt mycket bättre! Både humör och klättring. Kroppen kändes liksom lättare och lydde bättre. Körde mest på det branta, med Misse och den där unga killen jag tränade med en gång för ett tag sen, Christofer. Misse är verkligen i bra form och flashade flera svarttaggade problem! Bland annat det gröna på bilden nedan.



Christofer och jag kom ungefär lika långt på det problemet, men han körde med blodblåsor på nästan alla fingrar -som en äkta, energisk junior. På bilden nedan harvar jag på en rödtaggad lila, som var ganska mystisk.



Avslutade med att träna lite mage, och att göra 4 pullups, tangerat rekord! I slutet av passet! Det var jag nöjd med.

Misse, förlåt!

Första klätterpasset på lite drygt två veckor. Var på dåligt humör innan, och underligt nog lyckades jag inte bli gladare av att klättra. Kanske för att det brände i huden och kroppen kändes seg, förvirrad och okoordinerad. Inte ens Misse lyckades göra mig gladare! Stackars Misse, som är i jättebra form. Och så satt jag bara och surade och var missunnsam! Förlåt, Misse! ;-) Äh, jag får se det här passet som ett slags uppväckande från juldvala, det känns nog bättre till helgen.

Kraftlös

Tänk så märkligt det kan vara. För några dagar sedan kände jag mig superstark - och idag fullkomligt kraftlös! Undrar vad sådant beror på egentligen. Gårdagens vindrickande, kanske? Kunde bara köra ett kort styrketräningspass - blev illamående för minsta lilla. Nåväl. Nästa träningspass, då blir det klättring!!! Åh, ser fram emot det.