Knävila

Måste vila mina knän. Försökte klättra på Verket i lördags, men det gick i stort sett inte alls. Så fort det blir tryck på fötterna långt från kroppen, är det kört. Så nu får det bli fingerbräda och pullups ett litet tag. Jag kan glatt konstatera att jag har gjort framsteg. När Joel fick se nedanstående bild (från februari) sa han att det inte såg klokt ut.



Sådär tränar du ju inte latsen, bara armarna (eftersom jag hade för lite mellanrum mellan händerna), sa han. Och så testade jag en vanlig pullup, en bred (eller normal, egentligen) - och det gick inte alls. Inte en enda riktig pullup kunde jag göra, jag var helt lost. Så jag började träna, med negativa reps. Och nyss gick det!!! En härlig känsla. Och ovan.

Rosendal

En ganska ruggig klätterdag. Plus fem grader, mulet och fuktigt. Men det var roligt att återse Rosendal, det var ett tag sen.



Sådana här stunder funderar man dock över om det verkligen är så här man vill spendera sin lördageftermiddag...



Träffade Daniel Furudahl med kompis.



Men det är fint i Rosendal, särskilt utsikten från Lägerbålsblocket.



Joel ger beta på John Gill, till Erik och Pierre.



Erik på John Gill.



Joel på Ledknäckaren.



Själv har jag tyvärr fått känningar i BÅDA knäna. Förra året, april, fick jag ont i ett knä, nu är det båda. Inte bra. Undrar om det här är ålderskrämpor som drabbar gamla gymnaster, som tillbringat barn/ungdomen med att hoppa ner på hårda mattor en miljard gånger?

Påskklättring

Det fick bli Hammarbystenen igen, ett säkert kort. Nu var i stort sett hela blocket torrt. En riktigt härlig dag. Eller dag - stund kanske man ska säga, huden och styrkan tog slut ganska snabbt.



Först uppvärmning...



Sen hårdare problem. Roligt. Men det fattas lite styrka...

Dagens självklarhet:

Om du har migrän, åk inte och klättra. Det borde jag kanske ha kunnat lista ut. Undervisade på eftermiddagen (ingenjörer, i filosofi...) trots lätt migrän och tänkte att det var ju inte så farligt, kanske går det över om jag åker och klättrar. Verkligen inte, det blev värre. Yrsel, illamående och synrubbningar, allra helst efter branta problem. Hu. Tack gode gud för smärtstillande tabletter, som till exempel Naproxen nedan.



Nu hoppas jag på fint väder i påsk så man får klättra ute!

Svart i Solna

Lördageftermiddag på Klättercentret i Solna.



Det var enormt roligt med så mycket nya problem, tyvärr hade jag lite ont om tid.



Träffade en gammal bekant som brukade hålla till på Verket förr i tiden.



Kim (nedan) klagade på dålig form, men gled ganska enkelt gled upp för svarta problem. Jag var för övrigt millimeter från att göra problemet nedan. Mycket irriterande.



Körde lite tillsammans med Emil (nedan).



Så lyckades jag till slut göra en svart. Efteråt ville jag ha den på bild, men då var jag ofokuserad, klättrade som en kratta och gjorde allt fel... (gör alltså inte som på bilden...)



Hur som helst, roligt att få göra en svart till sist, eftersom jag var nära på flera.

Hur mycket är klockan?

Ett mycket tungt pass. Trött, aningen förkyld och ont i huvudet. Armarna bara raknade, liksom fingrarna. Misse skulle inte klättra på grund av ryggont. Men Daniel var där, det var roligt!





Han var dock också trött, och vi blev bara tröttare och tröttare. En viktig skillnad är dock att Daniel kan säga "jag tror jag repeterar några vita" (och göra det) trots att han är trött... Och tiden liksom sniglade sig fram! När jag första gången frågade hur länge vi hade kört, var det bara 40 minuter. Vilket kändes som tre timmar. Sen tittade vi på klockan var femte minut. Det var helt bisarrt! Vi måste ha hamnat i någon sorts timewarp. Ibland var jag aningen stark, men inget fungerade någon längre stund. Trots att Trevor var snäll och satte på drum & bass! Nåväl, nu är det bara att vila och äta en massa protein.

Äntligen utomhuskrimp

Några av er kanske tror att Pippin endast håller till i ett hörn på Verket. Så är inte fallet! Idag var det dags för årets utomhuspremiär, på Hammarbystenen utanför Nora (3 mil norr om Örebro). Vi åkte dit på vinst och förlust, tänkte att det nog skulle vara alldeles för mycket snö på toppen, men att man ändå skulle kunna nypa lite. Till vår förtjusning var det dock inte mycket snö alls på toppen och stora delar av blocket var helt torrt!



Snart visade det sig dock att det nog berodde på att detta block tycks vara någon sorts orkanmagnet - det blåste kraftigt iskallt och man ville helst inte ta av sig jackan. Men solen sken! En härlig vårsol! Man tror knappt att det är sant. Att istiden kanske går mot sitt slut ändå.



Min kära Joel har inte klättrat på länge - men såg ändå stark ut, troligen beroende på allt snickrande och renoverande. Första urtoppningen kändes dock lite avig.



Men krimpförmågan verkade vara ganska intakt.



Jag försökte förvtivlat värma upp genom att springa på stället.



Tur att denna uppvärmningsboulder har en liten standplats. Så man kunde hämta sig lite.



Sen blev det Right said Fred, en 7a (+). Det kändes riktigt bra, det kändes som om jag aldrig gjort annat än att krimpa, men jag saknar (ursäkta tjatet) lats (kan inte göra en enda bred pullup) och det märktes på ett kritiskt skede. Lyckades inte göra den, men det är en väldigt bra krimpträningsboulder.







Lats-bristen märktes även på "Min systerson Axel" (FA Jonas Lind), 7a+ ungefär.





Hur som helst, enormt roligt att komma ut!