På gång!

Åh! Idag kändes det riktigt bra! Kände mig (betänk att allt är relativt) STARK! Var det kanske lördagens hemmaträning i räck (gjorde faktiskt en enarmslåsning!) och greppbräda som gjorde susen? Roligt, hur som helst. Daniel var där när jag kom, dock på övervåningen, och dit vågar jag mig inte. Misse kom strax, och vi hade ett enormt trevligt pass. Dagens skalp för egen del var nog att jag flashade en rödtaggad på det branta, Misse sa att det var en hård röd.



Misse såg stark ut. Egentligen var det meningen att Lotta skulle ha kommit, men hon blev förkyld. Hoppas få se henne snart!
Johan Luhr var där, pratade lite med honom. Han är verkligen enormt vältränad och deffad! Synd att bilden blev så mörk - och synd att min kameras batteri räcker i ungefär tre minuter. Måste köpa ett nytt.



Men det var härligt att känna sig stark. Kanske var det havrekakan jag köpte innan passet? En sådan där vars kaloriinnehåll täcker ungefär hela dagsbehovet.

Typiskt

Ibland blir det misslyckat... Igår hörde Lotta av sig och berättade att hon skulle köra lite försiktigt på Verket lördag förmiddag, men jag kunde inte. Hade andra planer på förmiddagen, och tänkte klättra i Solna på kvällen eftersom jag skulle på middag där sen. Och så hörde Misse av sig lördag morgon, och sa att han hade BRÖD att ta med. Misse gör världens godaste bröd. Alla skulle alltså till Verket på lördag morgon, alla utom jag. Så blev det plötsligt så att jag inte skulle hinna klättra alls. Istället fick det bli ett 40-minuterspass hemma! Man har ju ändå räck och greppbräda! Men nog kändes det försmädligt att jag missade trevlig samvaro på Verket, och till råga på allt Misses bröd...

Äntligen lite bättre

Äntligen börjar det kännas bättre! Det märktes kanske inte så mycket utåt, men det kändes! Om man nu kunde ta och komma i gång ordentligt... och komma någon vart! Den här bloggen är ju direkt skrattretande. Comeback?

Det blev ett trevligt pass med Rikard - man mindes den gamla goda tiden. Som darrande nybörjare intog vi Verket hösten 1999, och blev kvar...

Pratade lite med otroligt trevliga Katrin S. Åh, jag hoppas att jag snart kan komma i så pass bra form att jag kan klättra med de duktiga tjejerna (utan att skämmas)! Jag vill!

Fortfarande svag

Ett skönt, roligt förmiddagspass med bl a Rikard, Daniel, Misse (vars barn tyvärr hade ätit upp allt surdegsbröd...) och Stefan. Tyvärr har min kamera en batteritid på ungefär tio minuter, så den dog innan jag hann ta ett endaste kort (hade glömt att ladda sen sist). Det kändes inte fullt så tungt som i tisdags, men jag är för SVAG. Inget att dra med. Ingen biceps. Inga axlar. Undrar om jag inte, med tanke på min otålighet, bör sätta in lite specialåtgärder i form av någon sorts styrketräning... och huden är dålig, det gör hemskt ont att skriva det här. Enda molnet på himlen, bortsett från min egen svaghet då, var antideodorantmannen, som spred sin stank i hela lokalen och gjorde alla lite matta och illa till mods. Vad är det för fel på deodorant?

Tung

Det var som alltid roligt att klättra - men det gick ganska tungt. Hade ingen kraft! Inget att dra med! Och efter en dryg timme försvann all uthållighet. Mystiskt. Hoppas det känns bättre nästa gång. Hur som helst, roligt att träffa Misse, Rikard med flera! Jag passade också på att tipsa Trevor om Misses blogg ;-) Misse var där på ett snabbpass, och det gick riktigt bra för honom. Han flashade en hel hög svarta!

Kameran och jag

Det fick bli ett kort lunchpass idag. Ett ganska slött sådant, kroppen hade ingen lust att ta i. Men det blev ju träning i alla fall! Det var i stort sett folktomt, vilket ju var lite tråkigt, men ibland är lunchen enda möjligheten.

Men så kom jag på att kameran ju kan ta kort på mig! Den har dock inte riktigt fått in snitsen, tycker jag. Det där med komposition får den nog jobba på.

Underbart

Tillbaka på Verket efter nästan en månad. Det var OTROLIGT roligt! :-) Rikard, Daniel och Arne T (Tomas) var där när jag kom, det var så roligt att se dem. Och klättringen gick verkligen över förväntan med tanke på att det var nästan fyra veckor sedan sist. Kanske är det kylan som fryst bort ett par kilo över julen. Eller är det för att jag är mer frisk nu? Bra blodvärde? Jag har enormt mycket energi och kan springa uppför trappor. Pulsen mycket lägre nu. Ansiktet blir långsamt, långsamt bättre. Det syns tydligen mest när jag blinkar. Ena ögat hänger inte med. Men jag behöver inte ha lapp längre. Måste dock öva ansiktsmusklerna, varje dag. Lätt att glömma...

Misse kom framåt tolvtiden, och det var förstås jätteroligt att träffa honom igen, även om vi inte hann klättra så mycket. Vi fick ta några snabbdiskussioner om bl a "framgångsfaktorn" innan jag var tvungen att gå. Men åh - det är så härligt att komma igång igen, och att det kändes så bra! Inte bara att jag kände mig lätt, koordinationsmässigt kändes det också bra!

Johan Luhr undrade hur det är med mina krämpor - väldigt snällt av honom. Vi pratade bland annat om hans son, och sjukvården - och hur ens lite naiva tilltro till läkare förändras när man råkar ut för knepigare saker. Att man ofta inte kan få något svar på "varför" eller vad som ligger bakom. Det vimlar ju inte av envetna "Dr House" i sjukvården, med briljant intellekt, obegränsat med resurser och en vilja att alltid ta reda på orsaken... Jag vet ju t ex inte varför jag fick ansiktsförlamning. Det finns teorier men ingen VET. Det enda de kan göra är att utesluta saker. Bara att acceptera?

Tyvärr glömde jag kameran - igen. Men återigen: så otroligt roligt att vara tillbaka :-)