Underbart

Tillbaka på Verket efter nästan en månad. Det var OTROLIGT roligt! :-) Rikard, Daniel och Arne T (Tomas) var där när jag kom, det var så roligt att se dem. Och klättringen gick verkligen över förväntan med tanke på att det var nästan fyra veckor sedan sist. Kanske är det kylan som fryst bort ett par kilo över julen. Eller är det för att jag är mer frisk nu? Bra blodvärde? Jag har enormt mycket energi och kan springa uppför trappor. Pulsen mycket lägre nu. Ansiktet blir långsamt, långsamt bättre. Det syns tydligen mest när jag blinkar. Ena ögat hänger inte med. Men jag behöver inte ha lapp längre. Måste dock öva ansiktsmusklerna, varje dag. Lätt att glömma...

Misse kom framåt tolvtiden, och det var förstås jätteroligt att träffa honom igen, även om vi inte hann klättra så mycket. Vi fick ta några snabbdiskussioner om bl a "framgångsfaktorn" innan jag var tvungen att gå. Men åh - det är så härligt att komma igång igen, och att det kändes så bra! Inte bara att jag kände mig lätt, koordinationsmässigt kändes det också bra!

Johan Luhr undrade hur det är med mina krämpor - väldigt snällt av honom. Vi pratade bland annat om hans son, och sjukvården - och hur ens lite naiva tilltro till läkare förändras när man råkar ut för knepigare saker. Att man ofta inte kan få något svar på "varför" eller vad som ligger bakom. Det vimlar ju inte av envetna "Dr House" i sjukvården, med briljant intellekt, obegränsat med resurser och en vilja att alltid ta reda på orsaken... Jag vet ju t ex inte varför jag fick ansiktsförlamning. Det finns teorier men ingen VET. Det enda de kan göra är att utesluta saker. Bara att acceptera?

Tyvärr glömde jag kameran - igen. Men återigen: så otroligt roligt att vara tillbaka :-)