Det måste helt enkelt vara det hårda livet på landet - med vedhuggning, gammal hederlig axelträning med hantlar, och systemväggsträning i sådan kyla att det säkerligen gick åt 1000 kalorier i timmen bara för att inte falla död ner av hypotermi - som börjar ge utdelning. Jag gjorde två svarta på K2 idag! När gjorde jag en svart sist? Måste ha varit i maj, innan knäproblemen. Nu känns knäna bra, men jag försöker klättra ner istället för att hoppa (vilket ju ger lite extra uthållighetsträning) och gör rehab för att stärka, men jag har ingen smärta.
Det är fortfarande svårt på den stora, otäcka röda kolossen på K2, se bilden ovan. Där det är som mest takigt klarar jag inte ens av röda. Stegen får väl symbolisera detta. Men så fort lutningen är mer jämn, så går det bättre. De svarta jag gjorde var förstås av karaktären krimpigt och svagt överhängande. Det är verkligen min grej. Det känns så tryggt och skönt.
K2:s "tävlingsvägg" är ganska skräckinjagande, men den vänstra delen känns lite snällare. Hur som helst. Enormt roligt, och det kändes riktigt bra i kroppen. Kanske har Joel rätt ändå, kanske är systemväggen på vinden det enda man behöver.
På hemvägen skickade jag sms till Misse för att höra hans teorier om de usla resultaten för svenska skolelever. Det visade sig att han befann sig på en konferens där de diskuterat just detta, så han ringde upp och berättade eftersom han hade någon timme ledigt innan vindrickandet skulle ta vid.
