Det är fortfarande svårt på den stora, otäcka röda kolossen på K2, se bilden ovan. Där det är som mest takigt klarar jag inte ens av röda. Stegen får väl symbolisera detta. Men så fort lutningen är mer jämn, så går det bättre. De svarta jag gjorde var förstås av karaktären krimpigt och svagt överhängande. Det är verkligen min grej. Det känns så tryggt och skönt.
K2:s "tävlingsvägg" är ganska skräckinjagande, men den vänstra delen känns lite snällare. Hur som helst. Enormt roligt, och det kändes riktigt bra i kroppen. Kanske har Joel rätt ändå, kanske är systemväggen på vinden det enda man behöver.
På hemvägen skickade jag sms till Misse för att höra hans teorier om de usla resultaten för svenska skolelever. Det visade sig att han befann sig på en konferens där de diskuterat just detta, så han ringde upp och berättade eftersom han hade någon timme ledigt innan vindrickandet skulle ta vid.
4 kommentarer:
Roligt att läsa att du är på gång igen. Jag tror att det är vedhuggningen som gör dig stark!
Vore skoj om vi kan sammanstråla någon dag och klättra. Är du i Stockholm i helgen?
Det vore jätteroligt att klättra ihop, och få höra om era äventyr i Fontan! :-) Jag tänkte nog köra i Solna på lördag eftermiddag. Och Verket och K2 nästa vecka.
Hej, vi kör på K2 eller Karbin vid 1 idag om du vill ändra dig :) /J
Karbin blir det!
Skicka en kommentar