Tråkigt

Sjuk - så det blir ingen träning idag. Tråkigt :-(

Falling Down

Idag när jag skulle åka till Verket tog det 30, alltså TRETTIO minuter att åka tunnelbana från Stadion till Slussen. Tåget stod stilla. Åkte lite. Stod stilla. Åkte lite. Föraren informerade om vad som var fel, flera gånger, men ett ungdomsgäng på tåget pratade och tjoade så högt, att det var omöjligt att höra.

Och jag förstår inte. Om någon kan förklara för mig, så vore jag evigt tacksam. Att förstå är ju att förlåta. Om man sitter i ett tåg, som står stilla i en mörk tunnel, och tåget åker tio meter, och sen står stilla i fem minuter, och sen åker tio meter, och står stilla i fem minuter, VILL MAN DÅ INTE VETA VARFÖR? Vill inte alla det? Jag vet att de flesta andra är bättre än mig när det gäller att njuta av ögonblicket, men vill man inte veta, ändå? Även om man njuter? Eller njuter man av själva ovissheten? Eller märker man inte att en resa som normalt tar 8 minuter plötsligt tar 30?

Hur som helst - efter att förarens tredje meddelande överröstats av detta obegripliga gängs sorglösa tjoande, så hände något underbart. Jag skrek! Äntligen hände det! Det som jag så många gånger önskat att jag skulle våga, men aldrig gjort. Jag skrek MEN KAN NI HÅLLA KÄFTEN SÅ MAN HÖR VAD HAN SÄGER!?????? Det var inget mindre än Falling Down. Jag var Michael Douglas! Det blev knäpptyst i hela vagnen i några sekunder, sen började någon i gänget härma mig och säga "ojojojdå vad upprört det blev", men de blev betydligt tystare, och själv uppfylldes jag av ett lugn och en lycka som gjorde att jag ovanligt sansad klarade av resten av denna resa.

Väl framme på Verket körde jag ett intensivt pass på en timme, på blått och rött. Det var tråkigt nog ingen där jag kände. Kroppen kändes okej. Fingret kändes av ibland, och jag har lite nackspärr, men inte så farligt.

Klättring igen

Åh, så skönt att klättra igen. (Hur många gånger har jag skrivit det?). Klättrade lätt en dryg timme, och det kändes över förväntan! Patrik var där, det var roligt att träffa honom.

Sen kom Misse för att köra campus! Han var på strålande humör, förmodligen för att han sluppit iväg från någon jobbkonferens med livet i behåll.

Misse körde alltså campus. Han har ju fortfarande känningar i höften.

Jag gjorde pullups i "ribbstolen" bredvid. Titta så glad man kan bli av det!

Sen gick vi upp och tränade lite allt möjligt på övervåningen. Misse såg ut så här, efter att ha gjort 14 pullups, vilat, och sen gjort 10:

Gammal man gör så gott han kan!

Nåväl, ett väldigt trevligt pass och det kändes som sagt bättre än förväntat med tanke på att jag klättrat tre gånger på tre månader. Får dock se hur det blir med klättring nästa vecka, det är massor att göra på jobbet och jag har alldeles för lätt att bli utmattad. Men Pippins comeback del II är på gång!

Styrketräning och reklam

Idag blev det i alla fall lite styrketräning, alltid något! Men nu är hösten här, och nu fortsätter Pippins comeback ;-) Nästan alla krämpor är borta, så nu är det bara att köra.

Tänkte också passa på att göra lite reklam:

http://www.lindasfilosofi.se

Tillbaka på Verket

Tillbaka på Verket, efter två månaders klätteruppehåll! Det gick över förväntan, men underarmarna värkte hysteriskt direkt, och huden brände som eld...

Träffade Misse i Sickla innan, det var roligt. Tyvärr gjorde han illa sin höft igen alldeles i början av klätterpasset. Den hade varit nästan bra ett tag. Tråkigt :-( Hoppas det inte är så allvarligt. Han stannade dock kvar och körde campus. Sen sa han de hemska orden "det blir nog klätteruppehåll i två månader nu", vilket gjorde både mig och Moritz mycket oroliga. Verket utan Misse? Hur ska det gå? Nej, så får det inte vara.

Moritz gjorde förresten en kuslig imitation av min gamla gymnastiktränare... Jag var den lataste gymnasten, hon fick alltid stå och räkna mina armhävningar och situps eftersom jag försökte fuska. Latmasken, var det. En del av min personlighet? Efter klättringen gjorde jag 2 pullups i rad - och sen en enarmslåsning! Ha!

Att fastna under skivstången

Tränade styrketräning idag, puh. Trodde att jag lade på 25 kg på skivstången (hånskratt undanbedes), och kroknade under tyngden. Klarade en gång, men sen på nästa rep, då gick det bara inte, men jag var ensam i gymmet så på ren viljestyrka var jag tvungen att lyfta upp eländet en liten bit så jag kunde ta mig ur det hela med livet i behåll. Då såg jag att det var 35 kg jag hade lagt på, så jag behövde alltså - relativt sett - inte skämmas fullt så mycket. För övrigt kändes det skönt att lyfta lite skrot. Hängde också lite i fingerbrädan.

Lotta har ju varit i Sydafrika i några veckor, fick en reserapport idag, roligt. Tråkigt nog kände hon av sin gamla nyckelbensskada under hela resan, men lyckades ändå göra en 7B och ett gäng 7A, varav en flash! Bra gjort.

Misse har förresten startat en blogg, det ni! För att komma till rätta med fyrtioårskrisen:
http://40-rskrisen.blogspot.com/

Saknar mina klätterkompisar, det ska bli roligt att komma igång och klättra med dem igen till hösten, när mitt finger förhoppningsvis är bättre.

Vila

Har inte klättrat på en månad, mest för att låta krämpor läka ordentligt, men också för att det varit så mycket annat, med lite specialprojekt - och en filosofikonferens i Holland! (På riktigt. Bilden nedan antyder kanske att jag skojar, men jag tyckte bara att det var roligare att fotografera gäss, än filosofer).

Har dock försökt träna lite sporadisk styrketräning för att inte tappa allt. Nu är det äntligen semester, men det blir troligen mer tennis än klättring!